Igår vid matbordet berättade jag för familjen att jag inte kunde stanna ett år till, att jag behövde åka hem och ta tag i livet. Jag talade om för dem hur bra jag trivs och hur gärna jag skulle vilja stanna men att jag inte kunde. De förstod mig, de berättade att de tyckte det var det bästa egentligen att ha ett eller två års paus och sen gå tillbaka till plugget, att det blir svårare att ta tag i studierna ju längre man väntar. De är ju läkare och smarta ekonomer så de har erfarenheter av studier och och karriär. Samtalet med dem kändes bra och jag kan gå vidare :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar